SKLs nya e-boksmodell: Vad vet vi?

Uppdatering 181018: SKL har nu infört ett tillfälligt avropsstopp för Overdrive under ramavtalet E-litteratur 2017. De svarar inte på övriga frågor runt avtalet innan det är utrett om Overdrive faktiskt har avtal för böckerna de sålt in. Läs gärna Sölve Dahlgrens sammanfattning i Boktugg och Biblioteksbladets artikel.

Jag har jobbat med frågan om e-böcker på bibliotek i 10 år nu, från alla håll och kanter. Bland det första man alltid hör när någon tror sig ha en enkel lösning och gräver ner sig i frågan är precis det som Marita Lohmander från SKL öppnade tisdagens presentation med:

”Det var inte så enkelt som vi trodde…”

Sedan nyheten kom i juni att amerikanska Overdrive vunnit SKLs upphandling för ett ramavtal för digitala böcker (e-böcker och ljudböcker) på svenska bibliotek har det varit ont om detaljer om vad avtalet faktiskt innebär, trots att det formellt inleddes den 1 oktober. Men efter att nu på en dryg vecka både pratat med en (väldigt amerikansk) säljare från Overdrive och suttit med på SKLs presentation för Regionbibliotek Stockholm på tisdagmorgonen känner i alla fall jag mig lite klokare, och tänkte jag skulle sammanfatta vad vi vet och inte vet om den nya e-boksmodellen. Om jag missar eller missuppfattar något, säg till!

Vad vi vet:

  • SKL har efter upphandling slutit ett ramavtal med Overdrive för att leverera digitala böcker till svenska bibliotek. Avtalet löper på 1+1+1+1 år.
  • Avtalet omfattar ett grundutbud på 13 000 svenskspråkiga titlar, både e-böcker och ljudböcker (att jämföra med i skrivande stund 50 566 via Elib) som ska erbjudas till biblioteken i samma slags prismodell som tidigare – alltså betalning per lån, utan begränsningar av antal samtidiga lån utom de som biblioteket själva sätter, och utan förhandsbetalning. Böckernas kostnad bestäms av en pristrappa:
    0-3 månader gamla – 17,41 kr/lån
    3-24 månader gamla – 13,91 kr/lån
    24+ månader gamla – 10,41 kr/lån
    Priserna kan omförhandlas efter ett år.
  • Det finns även en lösning för skolbibliotek, där skolor betalar en avgift per elev och år.
  • Enligt Overdrive har de under de senaste veckorna – inklusive på bokmässegolvet – skrivit avtal med flera stora och små svenska förlag. Konkurrenten Axiell Media (Elib) anklagar dem för avtalsbrott och hävdar att de inte har backning för de 13 000 böckerna i sina avtal med förlagen, i alla fall inte när upphandlingen gjordes, och enligt källa sade flera förlag på SKL:s lista så sent som i fredags att de inte hade avtal med Overdrive. Uppdatering 181011: SKL säger sig nu utreda ärendet.
  • Precis som tidigare finns mekanismer för att sätta budgettak för biblioteken, maximera kostnaden en viss bok får dra på sig under en given period, etc.
  • Den aktuella listan över 13 000 (eller ja, 12 998) titlar kan hittas här, under rubriken ”Bilagor”. Utan att ha gjort någon djuplodande analys känns det som om det är många äldre titlar och enstaka noveller, och väldigt få nyare, men någon som har en dag över att gå igenom listan i detalj får gärna säga emot mig. På en rak fråga hur aktuella titlarna är under tisdagens dragning svarade SKL ”det vet vi inte”. Det verkar heller inte ha varit en kravställning i upphandlingen.
  • Overdrive erbjuder en väldigt sexig användarlösning, med både färdiga webbsidor och katalogposter för bibliotekens låntagare att använda, samt en sprillans ny app (utan Adobekrav!) för både e- och ljudböcker som är på väg att översättas till svenska. Att jätteföretaget Overdrive kan erbjuda en lösning som får Elib att se ut som en flakmoppe bredvid en Porsche är knappast överraskande. De har också ett väldigt användbart admingränssnitt med realtidsstatistik, temalistor, mm mm mm, samt kan förse både Axiell- och CS Library-sidor med data via API:er. (Däremot är ju, som SKL sagt, inget sagt om vad Axiell och OLS tar av biblioteken för den ombyggnaden!)

Vad som verkar lite osäkert:

Det känns som en konstig rubrik, men dels var det flera frågor som SKL inte kunde ge ett omedelbart svar på på tisdagen, och dels finns motsägelser i vad de säger och vad Overdrive sade på bokmässan.

  • Bibliotek måste inte ansluta sig till ramavtalet, men om de gör det verkar Overdrive i praktiken bli monopolister för dem – man får alltså enligt LOU inte t ex avropa vissa böcker från ramavtalet och hämta andra från Elib eller annan leverantör. Huruvida detta gäller bara böcker som ingår i ramavtalet, eller alla digitala böcker överhuvudtaget, behöver få ett tydligt svar.
  • Vad som händer med den andra prismodellen, ”one copy, one user” – alltså att biblioteken köper e-böcker som om de vore pappersböcker, med förskottsbetalning för 26 eller 52 lån (”Inget bibliotek köper in en bok som de tror lånas ut färre än 26 gånger!” – Overdrive), och köfunktion om boken är ”utlånad”. Overdrive var väldigt bestämda med att den modellen är den vi bör använda, medan SKL lika bestämt hävdar att den inte ingår i ramavtalet.

Vad vi inte vet:

  • Hur biblioteken kan ta in svenska titlar som inte ingår i de 13 000 – dvs, hur vi kan ta in nya böcker som våra besökare faktiskt efterfrågar. Om vi inte ska finna oss i mångåriga karensperioder på digitala böcker (något som blir ett akut problem på ljudbokssidan nu när CD-boken oåterkalleligen dör) behövs tydliga svar om vilka prismodeller som kommer att gälla för nya böcker. Enligt SKL får dock inte Overdrive erbjuda titlar i andra modeller?! Vilket låter märkligt – det borde ju stå biblioteken fritt att träffa egna avtal runt tjänster som inte omfattas av ramavtalet?
  • Vad som gäller för övriga ca 6 miljoner titlar i Overdrives katalog. Overdrive har ett enormt utbud av engelskspråkiga böcker, men även t ex spansk- och arabiskspråkiga. SKL var inte säkra på om dessa kan tas in i bibliotekets utbud enligt samma pristrappa; de trodde att det borde vara så, men medgav att det lät osannolikt.
  • Hur ofta grundutbudet över 13 000 böcker kommer att fyllas på; om det är tänkt att växa, eller om det kommer att förbli lika stort men med gradvis utbyte av utbudet (Netflix-style). Notera också att grundutbudet utgår från ett 40-tal förlag och saknar flera stora förlag. Vad händer om t ex Piratförlaget går med i SKLs ramavtal? Hur många Bonnierböcker måste tas bort för att få in Jan Guillous samlade verk i de 13 000?
  • Hur länge priserna kommer att hållas. De kan ju omförhandlas varje år. Overdrive lovade på Bokmässan att de skulle vara minst 20% billigare än Axiell – eftersom Axiells påslag på förlagens pris är just 20% låter det som att Overdrive jobbar gratis. Hur länge är de beredda att idka välgörenhet?
  • Vad förlagen anser sig ha gått med på. Det är svårt att tänka sig att förlagen som varit tveksamma till att erbjuda nyutgivna böcker för 60 kr/lån nu plötsligt erbjuder samma böcker för 17 kr/lån. En teori som framfördes idag var att förlagen är villiga att sätta lite lägre priser just mot löfte att kunna erbjuda böcker som ”one copy, one user” – men enligt SKL tillåter avtalet inte detta. Avtalet kräver också att förlagen garanterar att titlarna på listan finns kvar så länge avtalet löper (alltså 12 månader), vilket är svårt för förlagen att garantera.

Vad jag tror:

Jag skulle gissa att planen ser ut något i den här stilen: Ramavtalet omfattar 13 000 äldre titlar, som förlagen räknat hem all vinst på och gärna ger bort för lägre summor idag, och som Overdrive inte heller förväntar sig tjäna mycket pengar på. Vill vi ha titlar som inte ingår i grundutbudet kommer vi att behöva köpa dem från Overdrive till högre kostnad, antingen per lån eller som ”one copy, one user”. Möjligen måste detta då göras under separat avtal utöver ramavtalet. (Enligt Overdrive kan/ska alla böcker alltid erbjudas i båda modellerna, även om de starkt förespråkar den senare.) Huruvida detta faktiskt är tillåtet enligt ramavtalet får någon som är mer juridisk bevandrad än jag tala om. Alternativet är ju att det blir helt omöjligt för biblioteken att ta in ens en endaste bok som inte ingår i ramavtalet?

Jag tror att Overdrives app vore ett enormt lyft för svenska bibliotek – förutsatt att det finns böcker i den som folk faktiskt vill läsa. Jämför med hur utlåningen av digitala ljudböcker steg efter att Biblio släpptes, och tänk er sedan att Overdrives app är avsevärt bättre. Samma med den information vi kan få av Overdrives admingränssnitt.

Ett tillskott av mångspråkstitlar vore enormt välkommet; bl a har Overdrive ca 20 000 arabiska titlar, något många bibliotek skulle ha nytta av (ja, jag jobbar i Botkyrka, hurså?).

Om vi behöver ta in nya titlar via ”one copy, one user” kommer vi att få lägga en förhållandevis stor del av budgeten på att ta in efterfrågade titlar och ha mindre över till smalare titlar. (Ja, vi köper ofta in pappersböcker utan att ha förväntning att de ska lånas ut 52 gånger.) Det finns skäl till att amerikanska bibliotek i regel har mindre utbud av e-böcker än svenska dito.

Jag tror att det är väldigt nyttigt för biblioteken med konkurrens på leverantörssidan, men mer ur en innovationssynpunkt än prismässigt. Som jag nämnt förut blir en bok inte nödvändigtvis billigare för att två leverantörer budar på att erbjuda den; förlaget kommer att sälja till den högstbjudande.

I slutändan måste vi vara beredda på att kompromissa med mycket, men det vi inte kan kompromissa med är att vi behöver möjlighet att ta in böcker utgivna någorlunda nyligen. Digitala böcker är inte något vi ska ha bara för sakens skull; det är något vi måste kunna använda också.

Nu är det ju early days än så länge (även om avtalet tekniskt sett är igång), så det är möjligt att mycket av detta kommer att bli tydligare inom kort. Om du som läser detta har information eller om jag missuppfattat något, kommentera gärna!

Annonser

Jag sommarpratar i Boktugg

Jag blev tillfrågad om jag ville skriva en sommarkrönika om livet som bibliotekarie i nättidningen Boktugg. Det ville jag förstås! Läs den här: Vad är egentligen ett bibliotek?

Det har varit mycket snack om vad ett bibliotek är senaste året. Bibliotek ska vara tysta men sorliga, säkra men kreativt aktiva, ska ”prioritera litteratur framför IT” (vad nu det är för konstlad motsättning), ska verka demokratiserande men alltid ge lika utrymme till antidemokratiska åsikter, ska privatiseras så att medborgarna har flera olika bibliotek att välja mellan, ska vara lokala men beroende av nationella lösningar, är nödvändiga men också helt utklassade av Google … Så här lagom till valet har till och med Sverigedemokraterna gett sig in i debatten och definierat ett bibliotek som ”en plats med gratis inträde där man absolut inte pratar källkritik” (en definition som i och för sig också omfattar utedass).

Från ett bibliotek i en av Stockholms fattigare förorter är det mycket som sagts som låter vettigt, men också mycket som låter som rena självklarheter. Biblioteket har ju aldrig varit en sak. Något jag väl alltid vetat, men som framstått som ännu tydligare sedan jag för drygt ett och ett halvt år sedan sadlade om till bibliotekarie, är att alla kommer till biblioteket med sin bild av hur det ska fungera…

Läs hela krönikan på Boktugg!

En upphandling kräver att någon vill sälja.

Av olika skäl var det ett tag sedan jag uppdaterade den här bloggen, men nu när frågan om digitala böcker och bibliotek börjar få liv igen är det väl hög tid att jag gör det också.

Till att börja med vill jag passa på att tipsa om det här samtalet som jag och Tobias Wilstedt från MTM hade på SDK-konferensen i november:

Tyvärr blev tiden lite knapp så jag hann inte med allt jag hade velat prata om, men jag tycker det blev ett intressant samtal ändå. En del av punkterna tas också upp i intervjun jag gjorde i Läsliv 4/2017. Huvudpunkterna:

  • Digitaliseringen är inte jämnt fördelad. Bokbranschens – och bibliotekens – framtid bygger inte på att ETT format (papper, e-, ljud-) kommer att vinna. Vi måste vara beredda på att jobba på flera olika plattformar – inte minst för att kunna motverka både digitalt utanförskap (och innanförskap).
  • Bibliotek och kommersiella tjänster som Storytel och Bookbeat konkurrerar med varandra – men båda måste behövas. Utan en kommersiell sektor, inga böcker för biblioteken att låna ut, men utan biblioteken inget läsande.
  • Axiell Medias (Elibs) monopolställning är olycklig, men inget som är enkelt att lösa: Det finns inte nog med pengar i biblioteksutlåningen för att driva upp en stor mängd konkurrerande distributörer. Det är heller inte Elib som styr priserna mot biblioteken; om det fanns fler konkurrenter skulle priserna inte nödvändigtvis gå ner, eftersom det då skulle finnas flera som tävlade om att erbjuda förlagen så mycket pengar som möjligt.
  • Biblioteken behöver tänka igenom nu hur de vill att den digitala utlåningen ska se ut om fem, tio år. Precis som i digitala filmtjänster som Netflix och HBO kommer vi även i bokbranschen att se mer exklusivitet, mer försäljning direkt från producent till tittare, mer konkurrerande applösningar. Vad gör biblioteken den dag då David Lagercrantz nya titel är exklusiv för Storytel?  Vad gör vi när ljudböcker inte längre släpps på CD, utan bara finns tillgängliga via olika digitala kanaler, där vår möjlighet att agera som ett bibliotek snarare än bara den som betalar räkningarna är begränsad?
  • Frågan som man hör oroväckande ofta bör inte vara ”Vem behöver ett bibliotek när man har Google och Storytel”, utan ”Vad behöver bibliotek göra när alla har Google och Storytel?” Det samhället skapar mer behov av bibliotek som kan konsten att sortera information och bidra till bättre informations- och sökkunskap, inte färre.

Varför är då detta intressant just nu? Jo, i dagarna drar SKL igång sin upphandling av e-böcker för bibliotek för att pressa priset på digitala böcker. Läs t ex en bra sammanställning av Sölve Dahlgren i Boktugg. Detta låter väl bra, eller? Men som både Sölve Dahlgren skriver och jag skrivit tidigare är det inte nödvändigtvis så enkelt. Oavsett vilka krav SKL ställer på prisnivåer kan förlagen, precis som de gjorde när SKL och Natur & Kultur gjorde en liknande satsning för några år sedan, helt enkelt tacka nej om de tycker de priserna är för låga; inte minst de förlag som aktivt satsar på digitala lösningar (där upp till 30% av försäljningen nu är digital), ser det som en direkt utmaning mot deras möjlighet att tjäna pengar på de de abonnemangsmodeller som de är helt beroende av. (Se även i DN: Konflikt om ljudböcker på Bonniers) Vem betalar Norstedts 169:-/mån för Storytel om biblioteket erbjuder exakt samma tjänst gratis? Är det vår uppgift att erbjuda exakt samma tjänst gratis? Samtidigt ska betänkas att 9 av 10 abonnemangsmodeller för digitala böcker hittills antingen gått omkull, eller likt Spotify överlevt på att vara så stora att förlagen inte haft något annat val än att vara nöjda med de små pengar de får, och att få bokläsare vill ha en situation där de måste abonnera på 3-4 olika tjänster för att få tillgång till alal böcker.

När jag köper in träböcker är det en självklarhet att en nyskriven lärobok från Studentlitteratur kostar mer än en splitterny pocketutgåva av Selma Lagerlöf; samma måste få gälla för digitala böcker också. När Norstedts ägs av en ljudboksapp, och Bonnierförlagen redan i dagsläget struntar att släppa sina ljudböcker till Elib, kommer de inte – allt annat lika – att ändra sig för att de blir lovade mindre pengar.

Givetvis är kostnaderna viktiga. Men vi kan inte definiera det digitala biblioteket enbart utifrån priset, vi måste också fundera igenom hur vi vill att det ska se ut, och ställa tydliga krav mot våra leverantörer. Vi behöver bättre urvals- och budgetkontrollverktyg för digitala böcker än vi har i dagsläget. Vi behöver bättre användarlösningar. Vi behöver, som påpekas i Boktugg-artikeln, bättre forum för dialog mellan förlag och bibliotek. Vi behöver lyfta fram vad biblioteken gör som abonnemangstjänsterna inte kan göra – återigen, det är farligt att göra sig beroende av en enda plattform med osäker vinst – och att det jobb de sliter med att göra via Bookbeat gör vi redan skattefinansierat. Vi behöver säga vad vi vill ha och vad vi vill göra med det, inte bara vad det (inte) får kosta.

Alltnog. På torsdag är det ett möte i Umeå där vi som sitter med i Svensk Biblioteksförenings expertgrupp runt digitala böcker ska få mer information om detta, och det ska bli väldigt intressant.

Annat intressant värt att läsa under de senaste veckorna:

Vad behöver bibliotek vara när Google finns?

På fredag 17/11 pratar jag på SDK-konferensen på temat Boken, biblioteket och marknaden. Hur påverkas biblioteken av kommersiella tjänster som Storytel och Bookbeat, och vice versa? Man hör ibland frågan varför vi alls behöver bibliotek när ”alla” har Google, Netflix och Storytel. Jag tror en vettigare fråga är hur kommersiella tjänster och biblioteken kan samexistera när fysisk tillgänglighet inte längre är ett hinder, och hur de påverkar och samverkar med varandra.

7 Insidious Myths About Libraries And Reading

Om du inte kan komma på konferensen kommmer något av detta att dyka upp här också, men tillsvidare vill jag passa på att länka till några bra texter på temat. Under hösten har det pratats mycket om bibliotek, men mycket av det har handlat om vad man INTE vill ha på biblioteken. Däremellan har det dock kommit många intressanta inlägg om just varför och hur biblioteket behöver en digital dimension, som jag tycker är värda att lyfta.

Peter Alsbjer lyfter den nyutkomna rapporten Digitala kompetenser – vägen till ett självskattningstest för bibliotekspersonal som tagits fram som en förberedelse för den nationella biblioteksstrategins arbete med digitalt kompetenslyft. Testa dig själv!

Dagens samhälle: Bibliotek kan motverka digitalt utanförskap – en artikel som utifrån DigidelCenters erfarenheter i Motala ger konkreta tips på vad som bör kunna krävas av kommunerna.

Biblioteksutveckling: Digital kompetens för bibliotekspersonal i ett postmodernt samhälle

Vad det gäller de roller och uppdrag som tillskrivs bibliotekspersonal i Digitalt först med användaren i fokus kan lösningen vara ett nytt förhållningssätt. En transformation i yrkesrollen från den som ska kunna till den som ska visa hur man skaffar sig digitala färdigheter man inte hade.

Stockholm Direkt: Så blev biblioteket samhällets sista utpost

Biblioteksutveckling Region Skåne: Fem frågor om projektet Digitala läslyftet. Biblioteket i Bjuv motverkar både språkligt och digitalt utanförskap med hjälp av lättlästa e-böcker.

Biblioteksdebat: Hvis man analyserer statistik, i stedet for at vride den fordomsfuldt, kommer et billede af et moderne bibliotek tar också itu med det snednostalgiska missförståndet att man kan bedöma ett bibliotek enbart utifrån antal lån av tryckta böcker. (Under tiden kan dock också konstateras att även Norge håller på att backa sig in i ett hörn av ofruktbar ”debatt” om e-böckernas vara eller inte vara på biblioteken, som precis som i Sverige och Danmark bara lär bli till nackdel för både förlag och bibliotek.)

Så frem for at begrænse bibliotekerne til at opbevare støv, gamle film og kulturhistoriske bøger, som Cepos foreslår, vil vi meget hellere have frihed til at formidle læsning, viden og litteratur offensivt. Biblioteket er et af de få ikke-kommercielle mødesteder, der er tilbage i byen.

Och i Sverige skriver Bibliotek i Samhället om en liknande utveckling: Stora skillnader i hur barn och unga använder biblioteken

Boktugg: Nästa generation läser redan på mobilen

Egentligen borde vi inte bli överraskade när vi i flera år sett unga tonåringar starta egna Youtubekanaler som fått en publik större än många tv-kanaler. Varför skulle de då inte ge ut böcker själva?

Varför är det monopol på e-böcker till bibliotek?

Jag var som sagt inte på Bokmässan i år, men en av de programpunkter jag gärna hade velat se var seminariet ”Borde vi ha ett nationellt e-boksbibliotek?” som gick av stapeln på fredagen. Lyckligtvis finns en bra rapport från Biblioteksbladet här: Enighet om att nationellt e-boksbibliotek behövs.

Eftersom jag arbetat mycket med frågor om digitala böcker (e-böcker och ljudböcker) i snart tio år på båda sidor av diskussionen – som anställd först på Elib och senare på bibliotek – är det en fråga jag är mycket intresserad av, men som ofta känns som att den förenklas. Jag diskuterade detta på twitter, och tänkte jag skulle utöka det för att se exakt vad utmaningen är, varför det inte finns mer än en e-boksleverantör till bibliotek i Sverige, och vad det leder till.

Är Elib (eller Axiell Media som företaget heter) en monopolist? Ja, i betydelsen att de i dagsläget är de enda som erbjuder svenska digitala böcker till biblioteken. Nej, i betydelsen att de har någon form av lagligt/avtalsmässigt monopol. Det har alltid varit fritt fram för biblioteken att anlita precis hur många olika leverantörer de vill utöver/i stället för Elib (och för förlagen att anlita andra leverantörer för att nå biblioteken), och de flesta webblösningar som erbjuds bibliotek idag är specifikt framtagna för att stödja det. Så var är då alla dessa konkurrenter som ska erbjuda sina tjänster på den ”digitala marknadsplats” som panelen föreställde sig? Att ingen sedan 2015, och väldigt få innan dess, ens försökt konkurerra med Elib beror delvis på en väldigt enkel orsak: Det finns inte mycket pengar i det i förhållande till jobbet det kräver. När biblioteken lånar ut digitala böcker – som de i Sverige får in kostnadsfritt, och betalar för per lån, till ett pris som förlagen sätter – går nästan alla de pengar biblioteken betalar direkt till förlagen. Leverantören lever på ett mindre påslag (i regel ca 20%) ovanpå det. Axiell Media förväntas serva både förlag, återförsäljare, skolor och bibliotek med tekniska lösningar, och deras biblioteksaffär går inte mycket mer än jämnt upp.

Vi tror gärna att ”konkurrens” automatiskt betyder lägre priser, men det gäller bara om det är våra pengar det konkurreras om. Jämför streamingtjänsterna för film: Netflix, CMore och HBO Nordic konkurrerar om samma kunder för att erbjuda filmer och TV-serier, så varför höjer de hela tiden sina abonnemangsavgifter, varför leder inte konkurrensen till lägre priser? Därför att priskonkurrensen riktar sig mot de produktionsbolag de betalar för att få tillgång till filmerna, och som vill få så mycket betalt som möjligt för att ha råd att göra fler filmer. Vad gäller bibliotekstjänster för digitala böcker är det samma sak: Förlagen, som i allt högre grad är beroende av digital försäljning, är rädda för att ”gratis” utlåning ska konkurrera med denna och i förlängningen göra det ohållbart att ge ut böcker (en digital bok kan ju, till skillnad från en pappersbok, lånas ut till hur många låntagare som helst samtidigt). 2014 kom förlag och bibliotek därför överens om en modell där förlag får sätta varierande priser baserat på t ex hur ny, hur tjock, eller hur populär en bok är. Tyvärr innebär den i praktiken att vissa e-böcker helt enkelt blir för dyra för biblioteken att ta in eftersom de betalar per lån och därmed inte kan vara säkra på exakt hur stor kostnaden för en viss bok blir i förväg. Alternativet vore att göra som man gör i USA: Låtsas att böckerna är pappersböcker, betala i förskott för ett visst antal lån, låna ut till en enda låntagare i taget som om det fanns ett fysiskt exemplar som kan vara ”utlånat”. En sån modell lanserades parallellt av Elib 2014, och inget bibliotek har mig veterligen velat ha den;  få svenska bibliotek har heller anlitat amerikanska distributörer som Overdrive, trots att efterfrågan på engelskspråkiga e-böcker är stor. (Det är ingen slump att flera amerikanska uppstickare nu försöker lansera den svenska modellen för e-böcker.)

Länktips: Hur blir en e-bok till, och varför är inte digitala böcker gratis?

Men skulle ökad konkurrens kunna erbjuda en bättre lösning än Elib då? Absolut, och det är här konkurrens verkligen skulle behövas för att driva på utvecklingen. Det var till exempel närvaron av Atingo på marknaden som gjorde det möjligt att bryta upp den gamla e-boksmodellen som totalt stoppade all utveckling mellan 2010 och 2014, medan förlag och bibliotek låg i öppen konflikt. Som jag skrivit tidigare finns det mycket som kan förbättras både i de verktyg Elib erbjuder biblioteken (och förlagen) och de läsupplevelser de erbjuder låntagarna. (Den nya appen Biblio är lovande, speciellt om den fortsätter utvecklas både för att ta bort en del av de buggar som ofrånkomligen finns i version 1 och för att inkludera e-böcker och därmed kunna slippa tjafset med Adobe-registrering för låntagarna.) Men ingen kommersiell aktör kommer att sätta upp en konkurrerande lösning om de inte kan tjäna pengar på den.

Kan man då aldrig förvänta sig lägre priser för digitala böcker? Visst kan man det. Ett sätt vore, som en del förespråkar, att KB eller någon annan offentlig aktör gick in och konkurrerade med Elib till självkostnad. Men återigen, den stora kostnadsposten är fortfarande förlagens ersättning och den skulle inte automatiskt ändras, och som Lars Ilshammar påpekade på Bokmässan har KB ändå knappast resurserna för detta.

Då låter den upphandlingsväg som Kommentus arbetar på mer intressant. En prisstandard för digitala böcker som gör förlagens prissättning mer förutsägbar, som sätter ett tak för hur mycket ett lån kan kosta biblioteken som inte är så lågt att förlagen inte vill vara med, vore en stor framgång. Det försök Natur och Kultur och SKL gjorde att sätta upp en sådan standard häromåret var lovande, men föll delvis på att pristrappan av många förlag ansågs för stel, att Elib saknade möjligheter att automatisera prissättningen enligt den prismodellen, och att förlag som redan hade gjort stora investeringar i digitala försäljningskanaler trodde sig ha mer att förlora på att deras böcker finns ”gratis” på biblioteken än Natur & Kultur. (Å andra sidan, ju fastare priserna är, desto svårare för konkurrenter att ta sig in på marknaden.)

Skulle ett nationellt e-bibliotek lösa några av dessa problem? Det beror förstås på exakt vad ett sådant e-bibliotek skulle ha till uppgift, men det skulle knappast lösa alla problem, som jag skrev om här.  I en hypotetisk framtid där det finns flera olika leverantörer är snarare jobbet att, som New York Public Library gör nu, samla alla dessa i en app eller plattform än att ge låntagarna ett stort utbud av olika appar att jonglera. Men oavsett antal leverantörer, prisnivåer och annat är en sak svår att komma ifrån: om den digitala utlåningen ökar kommer kostnaden för digitala utlån att öka, precis som bibliotekens kostnader för CD-ljudböcker gick upp när CD-skivorna slog igenom och kommer att minska till nära noll inom en nära framtid. Desto viktigare är det då att vi får ut något av den kostnaden, att vi både vill och kan arbeta med digitala böcker lika väl som med de tryckta. Som Per Helin sade på seminariet har biblioteken en teknisk skuld, men också ofta en funktionsskuld: e-böcker ses alltför ofta som en ren IT-lösning som man bara ska ha och som någon annan helst ska sköta, snarare än en investering i en katalog böcker. Vi behöver ställa konkreta krav på hur lösningarna ska se ut och vidareutvecklas, vi kan inte vänta att någon annan ska ge oss en färdig lösning som gör bibliotekarier överflödiga med en knapptryckning. Visa förlagen att biblioteken GER dem någonting i stället för att bara vara en ”gratiskonkurrent”, att bibliotek och förlag är naturliga samarbetspartners när det gäller att sprida läsning. Visa låntagarna (och kommunpolitikerna) att läsning inte är något vi gör för att gynna pappersindustrin, utan att det viktiga är själva läsandet, oavsett plattform. Om vi inte vet vad vi ska med digitala böcker till, om vi inte vill arbeta med dem, ska vi inte heller betala för dem mer än vi fortfarande köper in VHS-kassetter.

PS: Det har gått sju år, kan vi sluta prata om ”Zlatan-effekten” som på något lustigt vis sammanföll med att alla fick en iPad i händerna och plötsligt hade något som gick att läsa e-böcker på, och att Zlatans självbiografi råkade ligga på topplistan just då? Biblioteksbladets artikel säger lite paradoxalt att ”boomen kom av sig” på grund av att utlåningen ökade, vilket… vad skulle boomen bestå av om inte en ökning?

Därför är jag inte på Bokmässan i år

Vi på dagensbok.com har gemensamt valt att inte närvara som redaktion på årets Bokmässa, för att markera mot deras utsträckta hand till högerextrema krafter som står för precis raka motsatsen till det Bokmässan borde stå för.

Flera av mina kollegor har skrivit bra krönikor om sina beslut här: I stället för bokmässan

Själv skriver jag här: Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.

Jag bojkottar inte bokmässan i år.

Jag kommer inte att åka till bokmässan i år. Det är skillnad.

Jag har gått på bokmässan i många år, det kändes som något man måste göra som bokfanatiker, men de senaste 7-8 åren har jag åkt dit i jobbet. När jag nu har nytt jobb och inte är tvungen att medverka känns det extra tydligt att jag är, och alltid har varit, fri att själv bestämma om det är värt att gå till bokmässan eller inte. Och plötsligt känns bokmässan, speciellt då det som den i år valt att bli, bara inte värt det.

Jag har full respekt för dem som väljer att gå dit och faktiskt ta striden, till skillnad från att vara där och låtsas som ingenting för att sälja fler böcker. Fore jag till bokmässan skulle jag stödja dem som aktivt vill utgöra en motvikt till den ökande normaliseringen av rasism och fascism.

Jag har full respekt för dem som vägrar gå dit med motiveringen att detta inte är en strid vi ska behöva ta 2017, eller att det helt enkelt inte är säkert att vistas bland anhängare till dem som bokmässan sträckt ut en hand till. De som å andra sidan likt Lena Andersson vill vara ”nyfikna” på vad deras motståndare står för kan upplysas om att världen tog debatten med fascismen mellan 1933 och 1945, och det avsnittet av SVT Opinion slutade med tiotals miljoner döda och hängningar i Nürnberg. Inga nya rön har tillkommit sedan dess som bör få oss att omvärdera åsikten att människor är människor.

Det är busenkelt att inte gå på bokmässan. Jag föddes inte på bokmässan. Mitt naturliga läge är att inte vara på bokmässan. Bokmässan har ingen självklar rätt till mina pengar och min tid. Jag bojkottar den inte; jag väljer bara inte till den. Det må låta som hårklyverier, men jag tycker det är en viktig skillnad:

Bokmässan har, när de envisas med att bjuda in medverkande som sprider hat, förnekar förintelsen och uppmanar till våld mot oliktänkande, när de blidkar mörkerkrafter som ger fullkomligt fan i det bokmässan borde handla om annat än som en möjlighet att flytta fram sina positioner i Debatten™, och när de försvarar detta med att gömma sig bakom åsiktsfriheten, ogiltigförklarat sig själv som något annat än en glorifierad firmafest med bokbord. Åsiktsfrihet är viktigt eftersom idéer kan försätta berg, men det är just därför det är viktigt att vi klarar av att se vad olika åsikter faktiskt står för och vilket samhälle de förordar. Om alla åsikter ska behandlas exakt lika, om åsikten att förintelsen inte ägde rum ska ges samma vikt som åsikten att det är värt att köa för Jan Guillous autograf, har åsiktsfriheten urholkats till meningslöshetens gräns.

En bokmässa som kapitulerar på en så grundläggande punkt är inget som ska bekämpas. Den är bara meningslös. Meningslösa saker väljer man inte bort, man låter dem bara samla damm i ett hörn tills de antingen visar sig vara värda något igen, eller glöms bort helt.

Veckans digitala bok- och biblioteknyheter: Bibliotekets framtid är digital – hurdå?

Dags att komma igång med detta igen efter sommaren, tycker jag.

Den senaste tiden har innehållit en hel del intressanta nyheter om bibliotek:

  • KB har släppt nationella biblioteksstrategins omvärldsrapport: Biblioteken – Femte statsmakten.  I samband tilldelade också regeringen 25 miljoner till biblioteken för digitalt kompetenslyft, och 250 miljoner årligen till att förstärka biblioteken överhuvudtaget. Specifikt ska pengarna för det digitala kompetenslyftet gå till KB för att förbättra förutsättningarna för ökad digital kompetens och att stärka förmågan till källkritik. Detta är, åtminstone potentiellt, musik för mångas öron. Bibliotekens roll utvecklas med digitaliseringen av samhället, och det krävs både kompetensutveckling inom biblioteken och utveckling av våra tjänster för att matcha det. Om vi inte kan hjälpa människor överbrygga digitala klyftor, vem ska göra det då? Om vi inte kan tillhandahålla pålitlig information och pålitliga informationssystem, vem ska göra det då? Det kan inte börja och sluta med tillgängliga datorer och e-böcker för dem som redan vet hur man gör. Biblioteken är en folkbildningsinstitution vars hela grundsyfte är att göra information tillgänglig för allmänheten; det ansvaret sträcker sig inte bara till fysiska böcker och tidningar. Men det räcker heller inte att prata om det och tillsätta utredningar i det oändliga, det måste till praktiskt utvecklingsarbete, det måste till digitala infrastrukturer och verktyg som hjälper oss göra det.
    Läs även:
    Pressrelease av KB
    Biblioteksbladet
    Föreningen BiS
    Kulturnytt: Bibliotekens framtid är digital
    Erik Fichtelius: Den femte statsmakten viktigare än någonsin
    Brit Stakston: Biblioteken en outnyttjad resurs för demokratiutveckling i en digital samtid

    Biblioteken som den infrastruktur för demokrati man redan är måste kliva fram och säkerställa att digitaliseringen utvecklar och inte sänker demokratin. Åtminstone ge medborgare rimliga förutsättningar att hantera nätets alla möjligheter såväl som utmaningar. Att vara mer aktiva medieborgare och inte passiva medborgare inför den utveckling som sker. Biblioteken har haft en så stor roll i att öka den akademiska litteraciteten genom att ge verktyg och hjälp för att läsa och skriva vetenskaplig text och att kunna söka och tolka information. Den digitala litteraciteten är idag lika viktig för ett samhälles demokratiska utveckling som den akademiska för forskningsvärldens tillväxt.

  • Apropå det, ni har väl läst Anna Lindqvists gästbloggar i Svensk Bokhandel om att arbeta med digitala böcker som bibliotekarie? Strömmande ljudböcker ökar på biblioteken – Inte så lätt som man kan tro att låna en e-bok – 15 000 e-bokstitlar i vår katalog, hur ska man hitta rätt? Det är tre viktiga punkter där mycket kan göras för att förbättra bibliotekens digitala tjänster. Jag har tidigare skrivit om vikten att Axiell Media/Elib förser biblioteken med bättre information om de böcker vi tar in och förlagen de kommer ifrån, både för att minska risken för bedrägerier och för att ge oss bättre verktyg för att göra urval och presentation av böcker. Det är det frustrerande med att vi har flera olika system för bokinformation i Sverige idag: informationen finns där, men utspridd och otillgänglig. Vem ska ansvara för att länka ihop den?
  • I veckan blev också officiellt att Axiell Media/Elib till bokmässan lanserar en ny app för deras ljudböcker. Detta är mycket efterlängtat, eftersom den gamla appen hade en hel del brister som inte åtgärdats under ganska lång tid. En Axiellapp har ju potentiellt också möjligheten att lösa mycket av krånglet med DRM och liknande för e-böcker (vilket dock inte kommer att stödjas i den här versionen). Samtidigt är jag lite fundersam inför en app som i praktiken gör att låntagarna aldrig behöver besöka vare sig bibliotekets lokal eller hemsida. En ljudboksapp som i praktiken blir helt fristående, ett Storytel där biblioteken står för räkningen men inte har någon möjlighet att agera som just bibliotek, kan på sikt utgöra problem för både bibliotek och förlag. Så det blir spännande att se hur Axiell löst den frågan och hur appen fortsätter utvecklas i framtiden. Recension kommer så fort appen är live.
  • Peter Alsbjer lyfter ett brittiskt förslag om en gemensam digital biblioteksplattform. Liknande tankar har ju lyfts även här och öppnar intressanta möjligheter, men som jag skrivit tidigare är det inte en självklarhet att en gemensam plattform automatiskt är ett enkelt svar. I USA och Storbritannien har de lite annorlunda förutsättningar i att de behöver en plattform för att samla ett antal olika leverantörer, medan vi i Sverige i praktiken bara har en leverantör. Det digitala biblioteket är så mycket mer än bara digitala medier; om en gemensam digital plattform ska göra samma jobb som alla biblioteks digitala kanaler idag, från Kiruna till Ystad, blir det mycket jobb att göra, och frågan är vad man skulle vinna på det.
  • Norsk läsövning: Ørjan Persen skriver i Mer enn bare e-bøker en mycket bra sammanfattning av var e-boksläsandet står 2017, både i försäljning och på bibliotek, och passar på att göra upp med en del envetna myter också. Läs!
  • Sista länken har inte så mycket med just böcker att göra, men däremot potentiellt desto mer med bibliotek. Netflix, Streaming Video and the Slow Death of the Classic Film. Läs även Hynek Pallas kommentar på Twitter. I takt med att fysiska videomedier i praktiken är på utdöende, och de digitala kanaler som finns oftast bara har en liten bråkdel av de titlar som en välutrustad videobutik (för att inte tala om en DVD-butik på nätet), vad händer med mångfalden i utbudet? Traditionellt är ju en av bibliotekens uppgifter att kunna erbjuda även äldre och smalare titlar, men hur blir detta möjligt när både musik och film snart överhuvudtaget inte går att köpa in i fysiska kopior? Tjänster som BTJ:s Viddla är förstås lovande, men i skrivande stund har de totalt 358 filmer i sitt utbud. Och nästa medium som kommer att gå igenom den utveckligen är ljudboken, där vi redan ser förlag släppa böcker exklusivt till streamingtjänster som Storytel, något som inte lär minska i takt med att streamingtjänsterna fortsätter vara den del av bokbranschen som ökar. Hur får biblioteken tillgång till dem? Se där en praktisk digitaliseringsfråga som lär kräva mer än 25 miljoner att lösa.

Slutligen, en hjälte: Hans Alfredson som Biblioteksman Malte Lindeman.