Recension: Den långa flykten, Richard Adams

Richard Adams gick bort alldeles i slutet av 2016. På nyårsafton skriver jag på dagensbok.com om Den långa flykten och vad ett gäng söta kaniner har för betydelse jämfört med förnumstiga hobbitar och de som tror att den starke har rätt.

Där Tolkien börjar med hotet och slutar med segern börjar Adams med undergången, förintelsen, flykten. Medan Hassel leder sina vänner genom den där farliga världen, ända fram till den stora striden mot General Svartstarr som driver sin kaninhåla med den starkes rätt, använder de det de har. De söker kontakt med andra kaniner och andra smådjur, de sluter allianser, de lär sig att omforma sin mytologi efter de nya förhållandena i stället för att acceptera nederlaget eller klamra sig fast i traditioner. De möter kaniner som valt att invänta en säker död i bekväm fångenskap, och andra som lever i förtryck under en stark ledare som letar fiender han kan besegra. Och där Tolkien ändå lovar det rena blodets och den rättmätige konungens återkomst är det i Den långa flykten något annat som händer i den där fantastiska upplösningen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s