Tagg: recension

Recension: Jenny Erpenbeck, ”Gå, gick, gått”

Jag skriver om Jenny Erpenbecks starka (heh) skildring av ett Tyskland mitt i den så kallade flyktingkrisen på dagensbok.com:

Gå, gick, gått

Erpenbeck målar upp en värld där berlinare dansar tryckare till ”We Are The Champions”, talar lyriskt om hur lätt det är att resa runt hela Europa nu och inte minns vad en gräns är, vad en mur mellan människor gör mot dem på båda sidor, medan människor drunknar inte bara på medelhavet utan i sina egna mardrömmar mitt i vårt välordnade Europa. Jag tänker på salig Torgny Lindgren och hans moraliska återvändsgränd från en tid vi valt att inte komma ihåg i Ormens väg på hälleberget. Skrika, skrek, skrikit. Tiga, teg, tigit.

Recension

Idag skriver jag på dagensbok.com om Björn Alverfeldts härliga bok om det fjärde bästa bandet i Lund, Torsson.

Vad är egentligen skillnaden mellan bonnhålorna Kansas City och Klippans Centrum förutom ett i många fall oförtjänt romantiserande av allt som händer i USA? Varför skulle Esso Motorhotell vara väsensskilt från Chelsea Hotel? Varför måste allt vara drama och brösttoner när man kan skriva en episk ballad om en misslyckad jakt på en svan som var brandgul om fötter och näbb, i övrigt vit?

Vad kan jag säga, jag fick feeling efter förra lördagens spelning på Kägelbanan.

Recension: Ett litet liv, Hanya Yanagihara

Hanya Yanagiharas Ett litet liv har varit en enorm snackis bland amerikanska läsare, men jag är inte imponerad; en tegelsten som hade kunnat säga mycket men föredrar att dra sig tillbaka in i det privata lidandet. dagensbok.com

Men ju längre jag kommer desto tommare skramlar den. Kanske är det att de fyra huvudpersonerna (varav bara två egentligen får den sortens djup man kan kräva i en sån här tegelsten) är så väldigt perfekta, sådär lagom postrasifierade kinseyfluktuerande genier i sina respektive fält, fast med exakt definierade Tragiska BristerTM, att de känns för konstruerade. Kanske är det att världen runt om dem är så fattigt beskriven; trots att romanen sträcker sig över 50 år har den anmärkningsvärt lite att säga om världen den utspelar sig i, speciellt jämfört med andra post-allting-tegelstenar som Karen Tei Yamashitas I Hoteleller just Donna Tartts Steglitsan.

Recension: Dumhet, Eirikur Örn Norðdahl

Jag skriver på dagensbok.com om en isländsk social medier-dystopi som inte ligger långt från samtiden, men heller inte riktigt lyckas lista ut vad den vill säga om den.

Från det nordvästra hörnet av ett stängt Europa som bara bryr sig om sina privata angelägenheter kan ju icke-europeer bara användas just som metaforer och stridsäpplen, något egenvärde har de förstås inte när vi reducerat samhället till en enda autofiltrerande selfiefest. Terrorismen är ju den perfekta 2000-talshandlingen, en bön om att bli sedd och bli viral.

Recension: Den långa flykten, Richard Adams

Richard Adams gick bort alldeles i slutet av 2016. På nyårsafton skriver jag på dagensbok.com om Den långa flykten och vad ett gäng söta kaniner har för betydelse jämfört med förnumstiga hobbitar och de som tror att den starke har rätt.

Där Tolkien börjar med hotet och slutar med segern börjar Adams med undergången, förintelsen, flykten. Medan Hassel leder sina vänner genom den där farliga världen, ända fram till den stora striden mot General Svartstarr som driver sin kaninhåla med den starkes rätt, använder de det de har. De söker kontakt med andra kaniner och andra smådjur, de sluter allianser, de lär sig att omforma sin mytologi efter de nya förhållandena i stället för att acceptera nederlaget eller klamra sig fast i traditioner. De möter kaniner som valt att invänta en säker död i bekväm fångenskap, och andra som lever i förtryck under en stark ledare som letar fiender han kan besegra. Och där Tolkien ändå lovar det rena blodets och den rättmätige konungens återkomst är det i Den långa flykten något annat som händer i den där fantastiska upplösningen.

Recension: Tecken som föregår jordens undergång, Yuri Herrera

Idag skriver jag på dagensbok.com om Yuri Herreras mästerliga, om än lite slappt översatta, Tecken som föregår jordens undergång.

Även titeln undrar jag över; det är en skillnad mellan jordens undergång och världens undergång – det finns bara en planet, men många världar i den. En av dem – den där man kunde sätta upp murar mellan Vi och Dom, där berättelsen var en uni-vers som bara hade ett budskap – har redan gått under och i dödsryckningarna valt en president som lovar peka ut henne som ett monster. Men Makina navigerar, vrider historien med alla sina baradärföratt runt sig tills hon hittar någonstans att passa in i den.

 

Recension: Skuggans årstid, Léonora Miano

Idag skriver jag på dagensbok.com om Léonora Mianos bok om det kollektiva afrikanska minnet av slavhandeln.

Själva språket misslyckas; Marie Tufvesson väljer i sin översättning klokt nog att behålla många av de dualaord som stammen använder för rang, vädersträck, kläder – det är ord som plötsligt förlorar sin trygghet, som snabbt blir lika oförståeliga för dem som talar språket. Kan en hövding kallas janea om han plötsligt visar sig vara maktlös? Vad betyder vädersträcket pongo om det finns folk bortom det som kan föra bort människor över vatten? Frågorna som plötsligt rycks upp ekar in i 2000-talet, någon gång kanske väl övertydligt, men ändå.